Corinas Blogg

Alla inlägg den 28 februari 2009

Av Corina - 28 februari 2009 07:55

Dagarna innan AC1 kom nedför backen hade Kalle kommit inrusande till Hilda. Han var mycket längre än Karl, och håret var ljusare. Men det var samma panna och ögonen var lika svarta som Karls när han var arg.

                      - Vet du va fröken Elsa gjort med en stadsong, sa han. När ja komme hem hört ja huru en ong grint ini farstuskrubben. Han hadd gjort nåt rackartyg, och Elsa hadd låst in han i mörkskrubben.

                      - Men du släppt väl ut han?

                      - Jo, hä kan du räken ut, å han sprant rakt ut på gårdsplan, å där stod Elsa och skull bära in han igen. Men ja tog å bar hon tvärs över gårdsplan in i veboa och la på haspen.

                      - Men ä du tokut, hä ä ju inspektion om två daga, å då få vi säkert en anmärkning.

                      Hilda rusade ut över gårdsplanen mot vedboden och lyfte på haspen. Elsa sa inte ens tack utan gick rakt över gårdsplan och in genom farstudörren. Innan hon slängde igen den vrålade hon att det här skulle landshövding Rosén få veta.

                      Inspektionen kom, den här gången hade Rosén inte bara med sig chauffören utan också två andra herrar i svarta kostymer. De gick igenom räkenskaperna med Hilda, medan Rosén gick omkring på gården och pratade med barnen. Hilda såg i ögonvrån att Elsa stod mitt på gårdsplanen och talade med honom. Hon pekade med bägge armarna mot vedboden.

                      Det blir dyrt att ha två kolonier, hade herrarna sagt när det tittat på hennes räkenskaper. Men hon hörde inte på, hon väntade på vad Rosén skulle säga. Han kom in efter en stund i köket och ställde sig i dörröppningen. Han hade blivit lite rundare och klockkedjan som hängde ner var lite kraftigare än året innan.

                      - Jag vill tala med fru Israelsson i enrum, sa han. Rösten var skarp, Hilda kände hur torr hon blev om munnen.

                      - Äger det sin riktighet att er son Kalle har låst in fröken Elsa, frågade han när herrarna hade gått ut.

                      - Sinne rann på han, han ä som far sin, han kan icket bära en orätt.

                      - En orätt, Rosén såg frågande ut.

                      - Hon hadd låst in en ong i farstuskrubben och när Kalle komme hem hört han hur ongen skrek och rope på mamma. Han hadd sutte i mörkre i flera timmar.

                      Landshövdingen tittade länge på henne.

Vad säger kärringen, låsa in en unge i timmar. Det kan icke Barnensdagsföreningen förlika sig med. Icke. Men om vi ska ta ifrån henne kolonirättigheterna till förmån för Lyckebo, så måste jag staturera ett exempel.

                      - Barnensdagsföreningen förväntar sig att all personal behandlas på ett bra sätt. Det har aldrig hänt förut att någon av vår personal har blivit inlåst. Sådant får inte hända, och vanartiga barn måste behandlas med stor fasthet.

                      Det sista sa han med stort eftertryck, så att rösten kom i lätt darrning. Hilda tog ett steg tillbaka, hon skulle bli Rosén svaret skyldig. Vad kunde hon, en änka med sex egna barn sätta emot en sådan storkarl, han som bar på svartportföljen med mässingsspännena.

                      - Pojken hadd bara lekt med de andra ongarna, han sprant in i kammarn och stött till en gammal linkam, så att de gick av några pinna. Hä rådd han int för. Men hä räckt för att Elsa skull stäng in han. Hä var som om hon hadd ett ont öga till han. Skull landshövdingen ha tyckt att handlingen svara mot straffe?

                      Vad vet kärringen om handling och straff? Ett rackartyg av en unge som blir inlåst i en skrubb, kan man benämna det handling och straff? Vet hon något om det jag varit  med om? Insinuerar hon att mina skriverier om de besuttnas förtryck av de fattiga ligger på samma plan som en osnuten unges rackartyg? Att tryckfrihetsåtalet och mitt frihetsberövande under en hel månad är som att sitta i en mörk skrubb? Det var den värsta månaden i mitt liv, fast jag är egentligen stolt över att ha skakat galler för en stor sak. Hon är rätt stilig kärringen och som hon uttrycker sig. Hon borde vara rädd för mig, hon anar nog att hennes kolonirättigheter sitter löst. Men hon talar riktigt väl om barn och deras rättigheter.

                      Hilda tittade landshövdingen stint i ögonen, varför sa han inget? Hon borde inte ha tagit i, hon visste hur storgubbar bestämde.

Karl hade varit noga med att bevara linkammen som hängde på kammarväggen, ingen fick röra den. Och Hilda hade respekterat Maria som han slöjdat den till när de trolovades. Maria hade varit mor i huset före henne, 'föremor' som lillpojken  sa. Att Knut inte bara rivit ned den, utan också brutit av alla pinnarna i översta raden ville hon inte säga. Men om hon ändå skulle förlora kolonirättigheterna, så var det lika bra att tala ut.

                      - Han som ä landshövding och bestämmer över andra, han ska döma med mildhet. Allrahelst när ett barn far illa. Och Elsa fick sig en lärpenning. Man ska inte bära hand mot en onge, även om han gjort hä som orätt är. Ingen ska låsas in, varken onga eller den som vuxen är.

                      - Ingen ska låsas in, hörde landshövdingen sig säga.

                      - Ingen, sa han med högre röst. Ingen, så högt att de två herrarna som var på väg till AC1 vände sig om.

                      Hilda och landshövding Rosén satt länge på bänken nedanför köksfönstret och talade. Chauffören och en av herrarna i svart kostym försökte lyssna bakom knuten men hörde inte vad de sa. Till slut kom landshövdingen fram och gick med stora steg mot bilen. Det fanns en mildhet i hans ögon, som chauffören inte hade sett förut.

                      - Andersson ska komma ihåg vägen hit, vi ska hit igen nästa år, sa han innan han satte sig i baksätet och stängde sin svarta portfölj med mässingsspännena.


_____________________________________________________________________________

Min mormor dog när jag var fyra år. Jag minns en mild gammal kvinna med runda glasögon som sjöng en vemodig sång när jag skulle somna, jag kan den än. När jag gick i slöjden sa mamma att läraren Knut Cederblad var en av de många koloniungar som hon kände. När vi satte på bandsågen eller skvätte fernissa på varandra slog han oss på huvudet med tumstocken. Men han använde plattsidan, som fjädrade, inte den hårda kantsidan. Det kändes mer som en smekning än som ett slag och det fanns ingen ilska i hans ögon när han sa att vi skulle sluta med rackartygen. Och jag anar varför han blev slöjdlärare.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hoppas ni haft en trevlig stund när ni läst denna berättelse för just nu har jag inga fler på lager. Men kanske blir det flera med tiden.

Nu önskar jag er en fortsatt trevlig dag. Vet inte om jag har tid att titta in mera nu innan fjällresan på måndag. Vi får se hur det blir,i annat fall ses vi senare nästa vecka. Eventuelllt kommer vi hem igen på torsdag.

Presentation

Kategorier

Senaste inläggen

Länkar

Tidigare år

Fråga mig

12 besvarade frågor

Gästbok

Vädret hos mig

Väder Långviken

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11
12
13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25
26
27 28
<<< Februari 2009 >>>

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Corinas Blogg med Blogkeen
Följ Corinas Blogg med Bloglovin'

Jag Finns På Facebook


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se