Corinas Blogg

Alla inlägg under februari 2009

Av Corina - 28 februari 2009 07:55

Dagarna innan AC1 kom nedför backen hade Kalle kommit inrusande till Hilda. Han var mycket längre än Karl, och håret var ljusare. Men det var samma panna och ögonen var lika svarta som Karls när han var arg.

                      - Vet du va fröken Elsa gjort med en stadsong, sa han. När ja komme hem hört ja huru en ong grint ini farstuskrubben. Han hadd gjort nåt rackartyg, och Elsa hadd låst in han i mörkskrubben.

                      - Men du släppt väl ut han?

                      - Jo, hä kan du räken ut, å han sprant rakt ut på gårdsplan, å där stod Elsa och skull bära in han igen. Men ja tog å bar hon tvärs över gårdsplan in i veboa och la på haspen.

                      - Men ä du tokut, hä ä ju inspektion om två daga, å då få vi säkert en anmärkning.

                      Hilda rusade ut över gårdsplanen mot vedboden och lyfte på haspen. Elsa sa inte ens tack utan gick rakt över gårdsplan och in genom farstudörren. Innan hon slängde igen den vrålade hon att det här skulle landshövding Rosén få veta.

                      Inspektionen kom, den här gången hade Rosén inte bara med sig chauffören utan också två andra herrar i svarta kostymer. De gick igenom räkenskaperna med Hilda, medan Rosén gick omkring på gården och pratade med barnen. Hilda såg i ögonvrån att Elsa stod mitt på gårdsplanen och talade med honom. Hon pekade med bägge armarna mot vedboden.

                      Det blir dyrt att ha två kolonier, hade herrarna sagt när det tittat på hennes räkenskaper. Men hon hörde inte på, hon väntade på vad Rosén skulle säga. Han kom in efter en stund i köket och ställde sig i dörröppningen. Han hade blivit lite rundare och klockkedjan som hängde ner var lite kraftigare än året innan.

                      - Jag vill tala med fru Israelsson i enrum, sa han. Rösten var skarp, Hilda kände hur torr hon blev om munnen.

                      - Äger det sin riktighet att er son Kalle har låst in fröken Elsa, frågade han när herrarna hade gått ut.

                      - Sinne rann på han, han ä som far sin, han kan icket bära en orätt.

                      - En orätt, Rosén såg frågande ut.

                      - Hon hadd låst in en ong i farstuskrubben och när Kalle komme hem hört han hur ongen skrek och rope på mamma. Han hadd sutte i mörkre i flera timmar.

                      Landshövdingen tittade länge på henne.

Vad säger kärringen, låsa in en unge i timmar. Det kan icke Barnensdagsföreningen förlika sig med. Icke. Men om vi ska ta ifrån henne kolonirättigheterna till förmån för Lyckebo, så måste jag staturera ett exempel.

                      - Barnensdagsföreningen förväntar sig att all personal behandlas på ett bra sätt. Det har aldrig hänt förut att någon av vår personal har blivit inlåst. Sådant får inte hända, och vanartiga barn måste behandlas med stor fasthet.

                      Det sista sa han med stort eftertryck, så att rösten kom i lätt darrning. Hilda tog ett steg tillbaka, hon skulle bli Rosén svaret skyldig. Vad kunde hon, en änka med sex egna barn sätta emot en sådan storkarl, han som bar på svartportföljen med mässingsspännena.

                      - Pojken hadd bara lekt med de andra ongarna, han sprant in i kammarn och stött till en gammal linkam, så att de gick av några pinna. Hä rådd han int för. Men hä räckt för att Elsa skull stäng in han. Hä var som om hon hadd ett ont öga till han. Skull landshövdingen ha tyckt att handlingen svara mot straffe?

                      Vad vet kärringen om handling och straff? Ett rackartyg av en unge som blir inlåst i en skrubb, kan man benämna det handling och straff? Vet hon något om det jag varit  med om? Insinuerar hon att mina skriverier om de besuttnas förtryck av de fattiga ligger på samma plan som en osnuten unges rackartyg? Att tryckfrihetsåtalet och mitt frihetsberövande under en hel månad är som att sitta i en mörk skrubb? Det var den värsta månaden i mitt liv, fast jag är egentligen stolt över att ha skakat galler för en stor sak. Hon är rätt stilig kärringen och som hon uttrycker sig. Hon borde vara rädd för mig, hon anar nog att hennes kolonirättigheter sitter löst. Men hon talar riktigt väl om barn och deras rättigheter.

                      Hilda tittade landshövdingen stint i ögonen, varför sa han inget? Hon borde inte ha tagit i, hon visste hur storgubbar bestämde.

Karl hade varit noga med att bevara linkammen som hängde på kammarväggen, ingen fick röra den. Och Hilda hade respekterat Maria som han slöjdat den till när de trolovades. Maria hade varit mor i huset före henne, 'föremor' som lillpojken  sa. Att Knut inte bara rivit ned den, utan också brutit av alla pinnarna i översta raden ville hon inte säga. Men om hon ändå skulle förlora kolonirättigheterna, så var det lika bra att tala ut.

                      - Han som ä landshövding och bestämmer över andra, han ska döma med mildhet. Allrahelst när ett barn far illa. Och Elsa fick sig en lärpenning. Man ska inte bära hand mot en onge, även om han gjort hä som orätt är. Ingen ska låsas in, varken onga eller den som vuxen är.

                      - Ingen ska låsas in, hörde landshövdingen sig säga.

                      - Ingen, sa han med högre röst. Ingen, så högt att de två herrarna som var på väg till AC1 vände sig om.

                      Hilda och landshövding Rosén satt länge på bänken nedanför köksfönstret och talade. Chauffören och en av herrarna i svart kostym försökte lyssna bakom knuten men hörde inte vad de sa. Till slut kom landshövdingen fram och gick med stora steg mot bilen. Det fanns en mildhet i hans ögon, som chauffören inte hade sett förut.

                      - Andersson ska komma ihåg vägen hit, vi ska hit igen nästa år, sa han innan han satte sig i baksätet och stängde sin svarta portfölj med mässingsspännena.


_____________________________________________________________________________

Min mormor dog när jag var fyra år. Jag minns en mild gammal kvinna med runda glasögon som sjöng en vemodig sång när jag skulle somna, jag kan den än. När jag gick i slöjden sa mamma att läraren Knut Cederblad var en av de många koloniungar som hon kände. När vi satte på bandsågen eller skvätte fernissa på varandra slog han oss på huvudet med tumstocken. Men han använde plattsidan, som fjädrade, inte den hårda kantsidan. Det kändes mer som en smekning än som ett slag och det fanns ingen ilska i hans ögon när han sa att vi skulle sluta med rackartygen. Och jag anar varför han blev slöjdlärare.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hoppas ni haft en trevlig stund när ni läst denna berättelse för just nu har jag inga fler på lager. Men kanske blir det flera med tiden.

Nu önskar jag er en fortsatt trevlig dag. Vet inte om jag har tid att titta in mera nu innan fjällresan på måndag. Vi får se hur det blir,i annat fall ses vi senare nästa vecka. Eventuelllt kommer vi hem igen på torsdag.

ANNONS
Av Corina - 27 februari 2009 08:00

En augustikväll när slåttern var förbi och höet körts in kom en stor svart bil nerför backen. En stor och bred man med yvigt hår klev ur. Under armen hade han en svart portfölj med mässingsspännen. Han tittade länge ut över sjön innan han gick fram till Hilda.

                      Hon neg.

                      - Jag har hört att fru Israelsson är änka, men har klarat att sköta jordbruket själv, sa mannen.

                      Hon neg igen. Det var en herrskapskarl, vad ville han? Den som kommer med en svarportfölj kan aldrig komma med något gott, tänkte hon och mindes hunden som skrämt henne när hon bar på Johan.

                      - Jo, sa hon och andades in.

                      - Jag har hört att ert hus är stort, sa han och tittade med skarpa ögon på mangårdsbyggnaden.

                      - Jo, sa hon igen. Karl va bönpräst, hä va innan kyrka vart byggd in i Tavelsjö, o nån måst läsa böna för folke. Å dem höll till i köke. Därför gjort Karl byggninga bredare än hä ä vanligt här.

                      - Det känner jag väl till, och nu tänkte jag fråga fru Israelsson, om ni skulle kunna ta emot barn här på sommaren några veckor. Det rör sig om mindre bemedlade barn, som behöver komma ut på landet och få sol och frisk luft. Barnensdagsföreningen står för alla kostnader. Fem kronor för ett barn under en sommarmånad ersätter er för alla kostnader ni har för föda och logi.

                      Så kom det sig att Hilda varje sommar tog emot tjugo stadsbarn i Schwerja. Det var en glädje att se minstingarna Olga, Ester och Herman leka med stadsbarna som kom bleka och försagda kring midsommar. Efter några dagar lekte de med killingarna och hade fått sina första myggbett. Fröknarna som Barnensdagsföreningen skickat höll ordning på barnen och såg till att de åt. Fröken Elsa var duktig på att simma, och innan sommaren var slut hade hon lärt alla att simma i sjön.

- Hä ä kanske min uppgift, tänkte hon när hon kramade om en unge som längtade hem till mamma. Barnen kallade henne tant Israelsson. Det blev en vana att några ungar sov i hennes utdragssäng i kammarn nästan varje natt i början av sommarn. Själv kröp hon över till en halmmadrass på golvet när barna somnat.

                      - Utan fru Israelsson skulle vi inte klara att ta hand om så många barn, brukade Elsa säga. Ni behöv bara visa er så bli dom lugna.


                      När hösten kom och Hilda fick ersättningen satt hon extra länge på stolen under köksfönstret. Ännu ett år skulle de klara sig, men skulle Rosén komma tillbaka nästa år och fråga om barnkolonin? Han hade gjort det i snart 10 år men nu hade han blivit landshövding.

                      - En sån storkarl ha anne att tänk på än onga, tänkte hon.


Men han kom tillbaka varje vår. Nu hade han även en chaufför som körde honom och då kom han även en extra gång mitt på sommaren.

                      - Jag gör den här inspektionen för att se att barnen utvecklas som det var tänkt, sa han innan han steg in i bilen, som det stod AC1 på.

                      Hilda tyckte inte om inspektionen. Det var som om han inte litade på henne. Det var ju han som skickade Elsa och de andra fröknarna. Men han gjorde sin inspektion varje sommar efter 8:e söndagen i trefaldighet. När AC1 kom nerför backen visste Hilda vad som gällde. Hon hade sett till att alla ungarna hade tvättade kläder. Hon var tacksam mot Elsa som badade dem i sjön så att de var rena.

                      Men oron fanns kvar, skulle Rosén ha någon anmärkning, så att han tog bort barnkolonin? Hon hade hört att Barnensdagsföreningen hade köpt ett hemman på Vallbergssidan och byggt om det till en mycket större koloni än Schwerja.


------------------------------------------------------------------------------------------------


En dag försenat kommer del tre i denna historia. Blir en del till också som jag hoppas kunna delge er under morgondagen. Önskar er alla en fortsatt trevlig dag.

ANNONS
Av Corina - 25 februari 2009 08:20

Det var först när hon kände sparkarna av honom som skulle kristnas till Karl, som glädjen kom tillbaka. Adele var duktig, två år gammal. Hon var vis på något sätt, tänkte Hilda, hon kunde redan melodin på O vad sällhet Gud vill skänka, när Hilda sjöng för henne när hon skulle somna.

                      När tredje barnet skulle komma började värken hos Karl. Den kom smygande, nästan försiktigt så att oron inte kom över henne. Det var först efter flera år som Hilda förstod att den till slut skulle ta Karl. Det första som märktes var att han fick svårt att sela på hästen, det var som om armarna inte räckte till. Arbetsglädjen hade han kvar, och han fick hjälp av Per, grannen hans när slåttern kom. Äldstpojken fick också namnet Karl, men Kalle blev namnet som han lystrade till. Han var 10 år och kunde redan slå dikesslåttern. Lill-lien som Karl hade gjort åt honom skar i gräset innan daggen dunstat bort. Kalle blev en stor hjälp när värken blev värre.

                      - Att sitt och se på sjön och be att Frälsarn ska stå oss bi, de ä som ett bönemöte för mig, tänkte hon. Nog hadd Gud tänkt nå särskilt när han skapa Schwerja. Att vi bo på ett ställe som ä som en jordisk försmak av det himmelska.

                      Men oron för vad det skulle bli av Karl kunde hon inte släppa. Sluttningen ned mot sjön var vacker, men den räckte inte att försörja dem. Tre kor, några getter och en gris förslog inte för alla munnarna de hade att mätta, och nu väntade hon en till. Det var den sparade penningen från timmerkörningen som gjorde att de fick mat för dagen när korna gick i sin.

                      Hon rycktes från sina tankar av en stor svart hund, som sprang mot henne. Hon förde handen till vänstra tinningen. Hunden gläfste till och såg på henne. Det var som om själafienden lyste ur ögonen på den sa hon sen till jordemoran, när hon såg märket efter tre fingrar på Johans tinning. När Johan gick och läste fick han bannor av prästen när han sa att det var själafienden i skepnad av en svarthund som gjort födelsemärket hans. Men ingen i läsgruppen glömde det, det var väl därför han sen valdes till byns ålderman.

                      Karl dog när minstpojken var två år. Sista året hade värken gjort honom oduglig. Men Kalle var 18 år och arbetade redan som en hel arbetskarl. Och Adele kunde både mjölka och ge grisarna gröpen. Och småflickorna Olga och Ester tog hand om getterna när hon bad dem.



Fortsättning följer .......historen blir för lång annars. Kram till er alla !

Av Corina - 24 februari 2009 08:53

 - Alla mina dagar mättas av oro, tänkte Hilda och reste sig. Det började kännas kallt och solen skulle snart gå ned. Sjön var stilla, bara en stilla krusning på andra sidan drog några streck över speglingen från Vallberget. Kyrkbyn låg redan i skugga nedanför Altjärnsberget.

                      Hon hade för vana att sitta på en bänk efter kvällsmjölkningen med ryggen mot köksgaveln och titta ut över sjön. Tre barn hade hon fött, den förstfödde Axel hade dött två år innan första flickan föddes. Hon mindes hur orolig hon varit hela första året över lillflickan, innan hon lärt sig gå. Hon visste att lungsoten hade tagit Karls första fru Maria och de två flickorna Maria hade fött. Axels lungsjuka kanske var av samma slag. Hilda hade sett hur hans andning blev mer och mer ansträngd. Det var som om han inte orkade hosta och det kom inte längre blodslem.

 Ikväll var det samma ljus över sjön som den kvällen när Axels andning blev allt svagare och till slut upphörde, nästan omärkbart. Karl hade somnat, men han vaknade av den plötsliga tystnaden. Han sa inget, tittade bara rakt ut genom fönstret. Sen steg han upp mitt i natten och gick ut till vagnslidret. Hilda hörde hur han sågade till kistan. Hon såg honom inte, men visste hur han stod lätt kutryggig över snickarbänken. Han var tjugo år äldre än Hilda, men lätt till sinnes. Och hakskägget gjorde att han såg yngre ut. Han var stark, arbetsgirig sa man. Hon som oroade sig över så mycket blev alltid lugn bredvid Karl.

                      - Ja vet hur de ä med döbarna, hade han sagt när han tröstade henne.

                      - Dom ä hos Frälsarn och sjung me harpa i händren, sa han.


Detta var en del av en berättelse från Tavelsjö. Räknar med att kunna delge er fortsättningen imorgon.

Hoppas ni får en fortsatt härlig dag !

Av Corina - 23 februari 2009 10:31

Efter en arbetshelg känner jag mig ganska mör. Fast jag jobbar idag också, 15 till 20. Hinner vila lite idag.


Hittills har jag hunnit uppdatera lite på hembygdsföreningens hemsida och så har jag tvättat två maskiner och hängt kläderna på tork. Nu hade jag inte tämnkt hinna med så mycket mera vettigt innan jag ska jobba.


Ute är det nästan plusgrader men det snöar och blåser för fullt. Så har vädret varit under helgen också. Väglaget är inte det bästa, tur att man är ganska van vid varierande underlag. Man får anpassa farten helt enkelt.


Önskar er alla en fortsatt bra måndag ! Kram !   

Av Corina - 22 februari 2009 18:02

Regler: Varje svar måste börja på första bokstaven i ditt namn. Alla svar måste vara riktiga ord! Du får inte ge samma svar som personen som utmanade dig (om ni börjar på samma bokstav). Du får inte heller skriva samma svar eller ditt namn på flera ställen! Lycka till!!


1. Vad heter du? Corina

2. Ett ord på fyra bokstäver? Call

3. Flicknamn? Camilla

4. Pojknamn? Carl

5. Yrke?  Inte en susning

6. Färg? Citrongul

7. Klädesplagg? Capribyxor

8. Mat? Citronkyckling

9. Sak i badrummet?

10. Plats/stad?

11. Orsak att vara sen? 

12. Något man skriker?

13. Film?

14. Något man dricker? Cider

15. Band? 

16. Djur? Cikada

17. Gatunamn?

18. Bil? Citroäng

19. Sång? 

20. Aktiviteter med mer än en deltagare?


Det var inte så lätt, C var ingen bra bokstav :)

Av Corina - 21 februari 2009 09:22
http://corinasgalleri.corina.se/#49

Några bilder på dottern, före och efter klippningen.

Av Corina - 20 februari 2009 10:22

Linkammen

En kall nordanvind blåste Karl i ryggen, men den var inte bitande. Han var på väg söderut, bort från missväxten, bort från myggen och kallgröten. Bara några enstaka slädspår syntes i snön som fallit dagen före. Solen hade gått upp för någon timme sedan. Den vita bländande snön fick honom att tänka på den vitklädda skaran inför Lammets tron, som sjöng Frälsarns lov dag och natt. Och vinden i ryggen var som den vind som blåst bort Röda havet och räddat Israels barn undan Faraos vrede. Han var fri, han skulle inte återvända, han skulle skapa sin egen plats i världen.
Han var själv en Israels son. Fadern Israel Nilsson hade spadat upp en surmyr och kallat stället Nya Strömåker. Det låt en fjärdingsväg från Strömåker och där hade han odlat korn, mandelpärer och hö. Ett mindre skifte hade lämnats tillbaka till slyn och porsen, inte ens fjolårgräset växte där. Det skulle inte bli Karl utan Jonas som tog över Nya Strömåker. Jonas var äldre och hade gift sig med en stursk kvinna från Strömbäck. Karl såg långt innan förklädet höjde sig hur hon blev allt rakare i ryggen. Hon skulle föda om några månader och Karl hade förstått det ingen sa. Han måste ut i världen och finna sin egen bäring. Det fanns inte rum för honom på hemgården, även om han var en arbetskarl som med egen kraft kunde lyfta en hel fjolårsgalt till en ny kätte.
Han visste att Tavelsjö låg bortom Storhäggnäsberget, men han hade aldrig sett platsen. Hans kusin i Kroksjö hade sagt att sjön var så stor att fisken aldrig tog slut. Att Vallberget var så högt att man kunde se havet. Att bönderna där var så rika att de inte behövde använda lien för att samla ihop det som växte i dikena. Det var något annat än de värkslitna krokryggarna som försökte pina fram korn och potatis ur uppdikningsmarkerna i Sävar socken. Tavelsjöbönderna skulle behöva en dräng som visste att ta i. Som var lika stark som älgen, lika envis som skvattramen som växte i surdyn där inget annat växte. Som var lika fri som storspoven om våren. Som skulle klara sig och som inte behövde hjälp av andra. Och nu var han på väg.
När han gick över sista åsen såg han isen på både Avan och Tavelsjön, stora vita ytor som glänste som av jaspis, som lyste som staden med pärleportar, som Herren lät komma ner från himmelen. Där någonstans skulle han städslas.

Nämndemannen tittade länge på Karl, det var året innan han blev vald till riksdagen. Karl tyckte sig se en glimt av ett leende i de vassa ögonen, som en vindpust över en fullmatad kornåker. Gråskägget guppade till innan han började tala.
- Du kan börj ve rensninga i möran, sa han. Ja ha tolv koen och hästen. Å betalninga kom vi allti överens öm innan slåttana. Öm du dug. Å du få tala ve a’Anna-Lena om vindskammarn där du ska söva.
Nämndemanshemmanet låg på Sa’an. Vindsrummet som Karl fick hade ett lågt fönster och genom det såg han sjön och gården på andra sidan varje morgon. Vågorna som ständigt vandrade över sjön gav honom en slags ro. Vågorna var kantigast när nordan låg på, mjukare när det blåste sunnan. När isen låg syntes gården på andra sidan bättre genom albuskarna. Mangårdsbyggnaden var ganska förfallen, men ändå målad med Falu rödfärg. Det var bara några gårdar som hade tagit upp det nya modet att måla husen röda.
Karl tyckte om de grå timmerväggarna hemma i Strömåker. Deras glans ändrades med solens gång över himlen. Blanka som en spegel på sommaren, luddiga, nästan ludna på hösten. Och när frosten kom blev de vita, men ändå med en försmak av sommarglansen. Men först skulle vårsolen göra dem svettiga och glänsande som hästbogen när timmerkörarna drev på hästarna.
Att huset i Schwerja var rödmålat var en förhävelse. Schwerja kallades gårdklungan på andra sidan sjön, fast lantmätarn hade tyckt att det lät som bonnska och skrev Svedjan på kartan. Karl hade fått veta att Johan Nilsson i Schwerja hade kommit på obestånd och nog måste sälja sin gård.
- Men ändå ha han måle huset sitt som den värsta köpman, sa nämdemannen.
-Han ä nog en skrävlar, sa Karl. Men han visste att många kom på obestånd när storskiftet kom. Ingen kunde längre gömma sig i storhopen, där alla delade på det som åkern gav. Den som fick en usel åkerteg måste leva på den. Det var lantmätaren som pekade ut skiftena. Även den som fick mark kunde bli utan, om den var en stensluttning eller en tjälbränd vattenåker, där inget växte. Kanske var det så på Schwerja.
Han visste inte då att han bara två år senare skulle lägga ett bud på Schwerja. Att han skulle dika upp hela sluttningen mot sjön och odla upp ön utanför. Att han skulle föda upp två barnkullar, som han inte skulle få se växa upp innan värken tog honom hem till Frälsarn.
Men innan allt detta hände skulle han lära känna Maria som var piga hos nämndemannen. Det fanns flera pigor i nämndemansgården, men Maria hade han sett från första dagen. Hon satt och mjölkade störstkon och tittade inte upp när Karl kom med skottkärran och dynggrepen. De andra pigorna snäste åt honom och sa att rensningen skulle vara färdig innan mjölkningen.
-Dyngteven du rör opp ta ju andan ur kroppen, sa dom. Å så börj mjölka o lu’ukt.
Men Maria satt tyst. Hon var från Vännäs sa de andra och det var inget bra ställe. De som kom från Vännas var mestadels tattare och utbölingar. Rallare sa en del. Karl förstod att den som kom från Sävar också var utböling. Men utbölingarna sökte sig till varandra.
Ingen var så mån om linet som Maria. Och ingen var vackrare än hon. När hon stod framför linåkern i blåförklädet sitt, lyste hela linåkern upp och blev som blåhimlen den varmaste sommardagen.
Karl hade inte bråttom att fria, han skulle först tälja fram sin
fästmansgåva. Han gick hela hösten i skogen efter söndagsbönen och sökte efter en tall med den rätta kroken. Till slut fann han den, 5 tum bred och snedväxt. Han måttade var han skulle såga så att han fick med böjen på linkammen han skulle slöjda åt Maria. Böjen skulle vara samma som svanken i ryggen hennes, en båge så mjuk att den var som ett torrvädersmoln, och ändå stram som en rönnvidja.
En mörk vinterkväll smög han ut och högg tallen. Han stod länge och såg på den, gned sakta över hakskägget och tryckte försiktigt skinnmössan bakåt. Skulle han våga ta tallen som stod på nämndemannens mark? Men så steg han fram, högg med yxan som han slipat särskilt för den här tallen. Han sågade till längden, två alnar lång. Och sedan högg han stamstumpen försiktigt så att han fick fram råämnet. Han gjorde en halv aln i änden lite tjockare där ämnet skulle fästa in på spinnrocken.
Det tog ett halvår innan råämnet hade torkat, han hade förvarat det under sängen i vindskammaren. Han hade köpt en ny kniv hos Grahns i Ume och började tälja, varligt men kraftfullt. På yttersidan kunde han ta hyveln, men på innersidan av böjen måste han tälja. Det var noga att följa fiberriktningen, han fick inte skära mot fibrerna, då blev det uppslittsat, då såg det ut som skrubbsår i träet. Träet skulle vara så mjukt som skinnet hennes på insidan av låren.
Till slut fick han till hela längden som han ville. Han narade genom fästet från två håll, så att kammen kom att vila på fyra pelare som han gjorde fyrkantiga med kniven. Och längst upp täljde han till pinnarna som linet skulle hänga på. Han gjorde en öppning en kvarts aln nedanför den översta pinnraden och gjorde en ny pinnrad. Ingen pinne fick förfaras, då var det inget annat att göra än att söka ett nytt råämne och börja om. Då skulle han få vänta ett år till och Karl hade svårt med väntan. När han såg på Maria förstod han att hellre fick en pinne förfaras än att han skulle gå ännu ett år ensam upp till vindskammaren.
Mellan pinnraderna skar han ut tre hjärtan, ett för varje år han sett Maria. Linkammen skulle vara tunn som papperet och stark som vidjan, mjuk som dunet och slät som skinnet hennes.
Till slut tog han fram naravindan och borrade upp 2 hål, så att det såg ut som en åtta. Men täljkniven skar han upp en etta, och två sjuor. Han tittade belåtet på sitt verk. Två rader med pinnar, tre hjärtan och årtalet 1877. Han var redo. Han friade vid ersmäss och de gifte sig åt pingst, just innan våranntiden skulle börja med harvningen och kornsådden.
Första tiden bodde de i nämndemannens bagarstuga. Han drog av en riksdaler på lönen och resten sparade Karl och Maria. När konkursen i Schwerja kom hade de 20 riksdaler. Det skulle inte räcka att köpa hemmanet, men fortsätta som dräng och piga ville de inte.
- Vi får fråga brödren mina om ett lån, sa Maria.
- Vars få dom penninga ifrån?
Karl var osäker om det var bra att låna pengar av någon från Vännäs. Det kanske var orättmätiga penningar, tänkte han.
- Dem ha tjänat på järnbanan bägge tvåen och fått sig en slant.
Det blev så, reverserna bevittnades av nämndemannen och Karl och Maria flyttade till Schwerja. Det var på hösten och Maria ville att Karl skulle plöja upp en linåker på sluttningen ner mot sjön innan vintern. Då skulle isen spräcka jordkulorna, så att det blev den finaste jord när han harvade.
- Linet ska in väx på grovjorden, då bli linet som förgrovat, sa Maria.
Varje vår sådde Maria linet i sluttningen nedanför köksfönstret och när den första flickan kom hade hon redan två gånger spunnit linet som hängde från linkammen. När den andra flickan kom började hon hosta blod genast hon började amma. Men hon var ivrig med linet och vävde dukar som prästfrun köpte. De fick in pengar så att de kunde göra de första betalningarna på lånen. På vintern fick hon febern och blodhostningarna kom allt oftare. Hon sa inget till Karl, men han såg hur det var när han rensade bakom de tre korna. Hon hade hostat blod på kodyngan och försökt dölja det med halm. Karl sa inget till Maria men han såg i hennes ögon att hon hade förvissningen. Han skulle bli ensam igen när lungsoten härjat nog i hennes kropp. Hennes ögon var blå som linblommorna, men det var som om vitögat hade blivit gråare. Inte ens när hon såg småjänterna lyste hon upp.
Den vintern dog båda flickorna och Maria hade förlorat så mycket blod att hon var vit som linnedukarna som hon vävde. När hon dött hittade Karl en vit linneklänning bland linnedukarna. Hon hade vävt sin egen gravsvepning och hon ikläddes den när hon las ner i kistan. Karl ville lägga ner linkammen i kistan, men prästen fick höra det och sa att det var en vidskepelse.
- Hon ska träda fram inför tronen som hon är och iklädas den snövita dräkten som Frälsarn förvärvat åt henne. Träspadan som du haver slöjdat skall icket läggas i graven.
Prästkragen vippade upp och ner ovanför stormagen när han talade. Karl tog av sig mössan och bockade. Men han tänkte att den snövita dräkten hade Maria sått, skördat, bråkat, häcklat, spunnit, vävt och sytt själv. Och Frälsarn skulle icket taga den ifrån henne. Men det sa han inte till prästen.
Efter begravningen tog han ner linkammen från spinnrocken och hängde upp den på kammarväggen.


Jag har aldrig träffat min morfar, han dog nära trettio år innan jag föddes. Jag ärvde från min mamma en bild av honom i en svart träram. Han är i femtioårsåldern med ett kraftigt svart hakskägg, jag anar samma tunna hår på bakhuvudet som jag har. Mormor sitter bredvid, man ser att hon är tjugo år yngre. Morfar och mormor fick sju barn, men han dog innan den äldsta blev vuxen. Då var Vännäsbrödernas lån för länge sedan betalda. Men hur mormor klarade sig och hur den översta pinnraden på linkammen försvann, det är en annan historia.
Och linkammen har jag i vardagsrummet.


Jag fick denna berättelse via ett mail. Den finns också att läsa på Tavelsjö Hembygdsförenings hemsida. Tycker om dessa gamla berättelser så detta får bli mitt bloggande idag. Önskar er alla en underbar dag ! Kram !

Presentation

Mina Sidor På Nätet

Kategorier

Senaste inläggen

Länkar

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Fråga mig

12 besvarade frågor

Gästbok

Vädret hos mig

Väder Långviken

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11
12
13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25
26
27 28
<<< Februari 2009 >>>

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Corinas Blogg med Blogkeen
Följ Corinas Blogg med Bloglovin'

Jag Finns På Facebook


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se