Corinas Blogg

Alla inlägg den 20 februari 2009

Av Corina - 20 februari 2009 10:22

Linkammen

En kall nordanvind blåste Karl i ryggen, men den var inte bitande. Han var på väg söderut, bort från missväxten, bort från myggen och kallgröten. Bara några enstaka slädspår syntes i snön som fallit dagen före. Solen hade gått upp för någon timme sedan. Den vita bländande snön fick honom att tänka på den vitklädda skaran inför Lammets tron, som sjöng Frälsarns lov dag och natt. Och vinden i ryggen var som den vind som blåst bort Röda havet och räddat Israels barn undan Faraos vrede. Han var fri, han skulle inte återvända, han skulle skapa sin egen plats i världen.
Han var själv en Israels son. Fadern Israel Nilsson hade spadat upp en surmyr och kallat stället Nya Strömåker. Det låt en fjärdingsväg från Strömåker och där hade han odlat korn, mandelpärer och hö. Ett mindre skifte hade lämnats tillbaka till slyn och porsen, inte ens fjolårgräset växte där. Det skulle inte bli Karl utan Jonas som tog över Nya Strömåker. Jonas var äldre och hade gift sig med en stursk kvinna från Strömbäck. Karl såg långt innan förklädet höjde sig hur hon blev allt rakare i ryggen. Hon skulle föda om några månader och Karl hade förstått det ingen sa. Han måste ut i världen och finna sin egen bäring. Det fanns inte rum för honom på hemgården, även om han var en arbetskarl som med egen kraft kunde lyfta en hel fjolårsgalt till en ny kätte.
Han visste att Tavelsjö låg bortom Storhäggnäsberget, men han hade aldrig sett platsen. Hans kusin i Kroksjö hade sagt att sjön var så stor att fisken aldrig tog slut. Att Vallberget var så högt att man kunde se havet. Att bönderna där var så rika att de inte behövde använda lien för att samla ihop det som växte i dikena. Det var något annat än de värkslitna krokryggarna som försökte pina fram korn och potatis ur uppdikningsmarkerna i Sävar socken. Tavelsjöbönderna skulle behöva en dräng som visste att ta i. Som var lika stark som älgen, lika envis som skvattramen som växte i surdyn där inget annat växte. Som var lika fri som storspoven om våren. Som skulle klara sig och som inte behövde hjälp av andra. Och nu var han på väg.
När han gick över sista åsen såg han isen på både Avan och Tavelsjön, stora vita ytor som glänste som av jaspis, som lyste som staden med pärleportar, som Herren lät komma ner från himmelen. Där någonstans skulle han städslas.

Nämndemannen tittade länge på Karl, det var året innan han blev vald till riksdagen. Karl tyckte sig se en glimt av ett leende i de vassa ögonen, som en vindpust över en fullmatad kornåker. Gråskägget guppade till innan han började tala.
- Du kan börj ve rensninga i möran, sa han. Ja ha tolv koen och hästen. Å betalninga kom vi allti överens öm innan slåttana. Öm du dug. Å du få tala ve a’Anna-Lena om vindskammarn där du ska söva.
Nämndemanshemmanet låg på Sa’an. Vindsrummet som Karl fick hade ett lågt fönster och genom det såg han sjön och gården på andra sidan varje morgon. Vågorna som ständigt vandrade över sjön gav honom en slags ro. Vågorna var kantigast när nordan låg på, mjukare när det blåste sunnan. När isen låg syntes gården på andra sidan bättre genom albuskarna. Mangårdsbyggnaden var ganska förfallen, men ändå målad med Falu rödfärg. Det var bara några gårdar som hade tagit upp det nya modet att måla husen röda.
Karl tyckte om de grå timmerväggarna hemma i Strömåker. Deras glans ändrades med solens gång över himlen. Blanka som en spegel på sommaren, luddiga, nästan ludna på hösten. Och när frosten kom blev de vita, men ändå med en försmak av sommarglansen. Men först skulle vårsolen göra dem svettiga och glänsande som hästbogen när timmerkörarna drev på hästarna.
Att huset i Schwerja var rödmålat var en förhävelse. Schwerja kallades gårdklungan på andra sidan sjön, fast lantmätarn hade tyckt att det lät som bonnska och skrev Svedjan på kartan. Karl hade fått veta att Johan Nilsson i Schwerja hade kommit på obestånd och nog måste sälja sin gård.
- Men ändå ha han måle huset sitt som den värsta köpman, sa nämdemannen.
-Han ä nog en skrävlar, sa Karl. Men han visste att många kom på obestånd när storskiftet kom. Ingen kunde längre gömma sig i storhopen, där alla delade på det som åkern gav. Den som fick en usel åkerteg måste leva på den. Det var lantmätaren som pekade ut skiftena. Även den som fick mark kunde bli utan, om den var en stensluttning eller en tjälbränd vattenåker, där inget växte. Kanske var det så på Schwerja.
Han visste inte då att han bara två år senare skulle lägga ett bud på Schwerja. Att han skulle dika upp hela sluttningen mot sjön och odla upp ön utanför. Att han skulle föda upp två barnkullar, som han inte skulle få se växa upp innan värken tog honom hem till Frälsarn.
Men innan allt detta hände skulle han lära känna Maria som var piga hos nämndemannen. Det fanns flera pigor i nämndemansgården, men Maria hade han sett från första dagen. Hon satt och mjölkade störstkon och tittade inte upp när Karl kom med skottkärran och dynggrepen. De andra pigorna snäste åt honom och sa att rensningen skulle vara färdig innan mjölkningen.
-Dyngteven du rör opp ta ju andan ur kroppen, sa dom. Å så börj mjölka o lu’ukt.
Men Maria satt tyst. Hon var från Vännäs sa de andra och det var inget bra ställe. De som kom från Vännas var mestadels tattare och utbölingar. Rallare sa en del. Karl förstod att den som kom från Sävar också var utböling. Men utbölingarna sökte sig till varandra.
Ingen var så mån om linet som Maria. Och ingen var vackrare än hon. När hon stod framför linåkern i blåförklädet sitt, lyste hela linåkern upp och blev som blåhimlen den varmaste sommardagen.
Karl hade inte bråttom att fria, han skulle först tälja fram sin
fästmansgåva. Han gick hela hösten i skogen efter söndagsbönen och sökte efter en tall med den rätta kroken. Till slut fann han den, 5 tum bred och snedväxt. Han måttade var han skulle såga så att han fick med böjen på linkammen han skulle slöjda åt Maria. Böjen skulle vara samma som svanken i ryggen hennes, en båge så mjuk att den var som ett torrvädersmoln, och ändå stram som en rönnvidja.
En mörk vinterkväll smög han ut och högg tallen. Han stod länge och såg på den, gned sakta över hakskägget och tryckte försiktigt skinnmössan bakåt. Skulle han våga ta tallen som stod på nämndemannens mark? Men så steg han fram, högg med yxan som han slipat särskilt för den här tallen. Han sågade till längden, två alnar lång. Och sedan högg han stamstumpen försiktigt så att han fick fram råämnet. Han gjorde en halv aln i änden lite tjockare där ämnet skulle fästa in på spinnrocken.
Det tog ett halvår innan råämnet hade torkat, han hade förvarat det under sängen i vindskammaren. Han hade köpt en ny kniv hos Grahns i Ume och började tälja, varligt men kraftfullt. På yttersidan kunde han ta hyveln, men på innersidan av böjen måste han tälja. Det var noga att följa fiberriktningen, han fick inte skära mot fibrerna, då blev det uppslittsat, då såg det ut som skrubbsår i träet. Träet skulle vara så mjukt som skinnet hennes på insidan av låren.
Till slut fick han till hela längden som han ville. Han narade genom fästet från två håll, så att kammen kom att vila på fyra pelare som han gjorde fyrkantiga med kniven. Och längst upp täljde han till pinnarna som linet skulle hänga på. Han gjorde en öppning en kvarts aln nedanför den översta pinnraden och gjorde en ny pinnrad. Ingen pinne fick förfaras, då var det inget annat att göra än att söka ett nytt råämne och börja om. Då skulle han få vänta ett år till och Karl hade svårt med väntan. När han såg på Maria förstod han att hellre fick en pinne förfaras än att han skulle gå ännu ett år ensam upp till vindskammaren.
Mellan pinnraderna skar han ut tre hjärtan, ett för varje år han sett Maria. Linkammen skulle vara tunn som papperet och stark som vidjan, mjuk som dunet och slät som skinnet hennes.
Till slut tog han fram naravindan och borrade upp 2 hål, så att det såg ut som en åtta. Men täljkniven skar han upp en etta, och två sjuor. Han tittade belåtet på sitt verk. Två rader med pinnar, tre hjärtan och årtalet 1877. Han var redo. Han friade vid ersmäss och de gifte sig åt pingst, just innan våranntiden skulle börja med harvningen och kornsådden.
Första tiden bodde de i nämndemannens bagarstuga. Han drog av en riksdaler på lönen och resten sparade Karl och Maria. När konkursen i Schwerja kom hade de 20 riksdaler. Det skulle inte räcka att köpa hemmanet, men fortsätta som dräng och piga ville de inte.
- Vi får fråga brödren mina om ett lån, sa Maria.
- Vars få dom penninga ifrån?
Karl var osäker om det var bra att låna pengar av någon från Vännäs. Det kanske var orättmätiga penningar, tänkte han.
- Dem ha tjänat på järnbanan bägge tvåen och fått sig en slant.
Det blev så, reverserna bevittnades av nämndemannen och Karl och Maria flyttade till Schwerja. Det var på hösten och Maria ville att Karl skulle plöja upp en linåker på sluttningen ner mot sjön innan vintern. Då skulle isen spräcka jordkulorna, så att det blev den finaste jord när han harvade.
- Linet ska in väx på grovjorden, då bli linet som förgrovat, sa Maria.
Varje vår sådde Maria linet i sluttningen nedanför köksfönstret och när den första flickan kom hade hon redan två gånger spunnit linet som hängde från linkammen. När den andra flickan kom började hon hosta blod genast hon började amma. Men hon var ivrig med linet och vävde dukar som prästfrun köpte. De fick in pengar så att de kunde göra de första betalningarna på lånen. På vintern fick hon febern och blodhostningarna kom allt oftare. Hon sa inget till Karl, men han såg hur det var när han rensade bakom de tre korna. Hon hade hostat blod på kodyngan och försökt dölja det med halm. Karl sa inget till Maria men han såg i hennes ögon att hon hade förvissningen. Han skulle bli ensam igen när lungsoten härjat nog i hennes kropp. Hennes ögon var blå som linblommorna, men det var som om vitögat hade blivit gråare. Inte ens när hon såg småjänterna lyste hon upp.
Den vintern dog båda flickorna och Maria hade förlorat så mycket blod att hon var vit som linnedukarna som hon vävde. När hon dött hittade Karl en vit linneklänning bland linnedukarna. Hon hade vävt sin egen gravsvepning och hon ikläddes den när hon las ner i kistan. Karl ville lägga ner linkammen i kistan, men prästen fick höra det och sa att det var en vidskepelse.
- Hon ska träda fram inför tronen som hon är och iklädas den snövita dräkten som Frälsarn förvärvat åt henne. Träspadan som du haver slöjdat skall icket läggas i graven.
Prästkragen vippade upp och ner ovanför stormagen när han talade. Karl tog av sig mössan och bockade. Men han tänkte att den snövita dräkten hade Maria sått, skördat, bråkat, häcklat, spunnit, vävt och sytt själv. Och Frälsarn skulle icket taga den ifrån henne. Men det sa han inte till prästen.
Efter begravningen tog han ner linkammen från spinnrocken och hängde upp den på kammarväggen.


Jag har aldrig träffat min morfar, han dog nära trettio år innan jag föddes. Jag ärvde från min mamma en bild av honom i en svart träram. Han är i femtioårsåldern med ett kraftigt svart hakskägg, jag anar samma tunna hår på bakhuvudet som jag har. Mormor sitter bredvid, man ser att hon är tjugo år yngre. Morfar och mormor fick sju barn, men han dog innan den äldsta blev vuxen. Då var Vännäsbrödernas lån för länge sedan betalda. Men hur mormor klarade sig och hur den översta pinnraden på linkammen försvann, det är en annan historia.
Och linkammen har jag i vardagsrummet.


Jag fick denna berättelse via ett mail. Den finns också att läsa på Tavelsjö Hembygdsförenings hemsida. Tycker om dessa gamla berättelser så detta får bli mitt bloggande idag. Önskar er alla en underbar dag ! Kram !

Presentation

Kategorier

Senaste inläggen

Länkar

Tidigare år

Fråga mig

12 besvarade frågor

Gästbok

Vädret hos mig

Väder Långviken

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11
12
13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25
26
27 28
<<< Februari 2009 >>>

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Corinas Blogg med Blogkeen
Följ Corinas Blogg med Bloglovin'

Jag Finns På Facebook


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se