Idag funderar jag lite över det arbete jag har.Framför allt funderar jag över varför många på min avdelning är så vansinnigt rädda för att prata med besökande anhöriga.När anhöriga kommer med sina frågor formligen försvinner all personal.Helt plötsligt har man huuur mycket annat viktigt som helst att göra! Vad är man rädd för egentligen ?

Senast under gårdagen var jag med om detta.En dotter till en av våra gamlingar har enligt många på avdelningen varit synnerligen jobbig den senaste tiden och ifrågasatt än det ena och än det andra.Jag känner dottern sedan många år då jag jobbade på avdelningen där mamman varit tidigare.Och av beskrivningarna jag fått kunde jag inte riktigt känna igen dottern som är jättetrevlig enligt min erfarenhet.

Jag hade presis varit in till mamman och bytt på henne i sängen när dottern kommer på besök.Så jag blir såklart kvar i rummet eftersom dottern kommer med nya kläder.

Till saken hör också att vi fått alla rum renoverade denna vinter.Och fortfarande efter över en månad har inte varken gardiner eller tavlor blivit upphängda.Detta åligger personalen och i första hand kontaktpersonen.Detta har dottern påpekat utan att något hänt.I går blev det till slut gjort efter att jag kontaktat chefen för att få en hjälp med att borra bland annat.Så detta var på gång när dottern kom.

Jag hjälpte nu dottern också med att gå igenom mammans garderob och plocka bort gamla nötta kläder och kläder som inte går att använda eftersom mamman blivit stel i leder.Sedan gav jag råd om vidare inköp av bra kläder och också bra ställen att hitta kläder.

Så uppdaterade jag dottern om hur mamman mår.Talade i klarspråk om varför vi gör si och så.Att pga att mamma blivit stel i leder och dålig på benen fått rullstol och att vi sätter upp henne med hjälp av lyften eftersom dels gör vi illa mamman med att tvinga henne att stå på benen och dels kan vi skada oss själva också.Dottern har även påtalat att mammans tänder sitter illa och det vet jag ju varför men varför ifrågasätta dotterns vilja att en tandläkare får kika? Det är väl bara att följa tanten till tandläkaren som i sin tur får göra en bedömning och efter detta med tandläkarens utlåtande i ryggen tala med dottern?Hur svårt kan det bli?

Nåja, dottern blev nöjd och gick med orden "Oj vilken tur att du jobbade idag". Med de orden i ryggen känns det bra att vara personal måste jag säga!

Så varför är man så vansinnigt rädd för anhöriga ? Dom har sin fulla rätt att ifrågasätta vården och i många fall har dom också rätt i sin kritik! Och som personal är man skyldig till vissa saker. Att prata klarspråk är en del. Blir det funderingar runt medicin till exempel hänvisar man som personal till en sjuksköterska som i sin tur får avgöra om ett samtal med läkare ska bokas in.Och blir det inte bra måste man ju rapportera till sjuksköterkan, kanske behöver man ett anhörigsamtal med läkare om vården av den anhörige.Det finns ju anhöriga som har svårt att inse hur dålig mamma verkligen är.Sådana gånger ska man inte argumentera utan föreslå läkarsamtal! Har jag fel tro i mina åsikter ? Än har jag inte drabbats av missnöjda anhöriga till mina gamlingar i alla fall.Som personal MÅSTE man ta sig tid att verkligen prata MED anhöriga och inte OM anhöriga.Anhöriga är en för oss personal en ovärderlig tillgång i vården.Dom har känt personen i hela sitt liv,det har inte vi!

Oj idag eldade jag verkligen upp mig:) Men håll med,detta är viktigt!

Ha fortsatt härlig dag alla där ute !